Klockan ringer 06.10. Jag snoozar. Klockan ringer igen och än en gång väljer jag att ligga kvar i sängen.
Att gå upp ur sängen må vara jobbigt för alla, om inte varje dag så då och då. Man är trött. Sängen är skön. Skillnaden när man lider av psykisk ohälsa ex depression, utmattning osv. är att det inte bara är att bita ihop och stiga upp ur sängen. För mig handlar det inte bara om att kroppen är trött. Jag kan även vakna och vara totalt mentalt slutkörd. Med en kropp med muskler som inte bär och ett huvud som går att likna med ett tuggummi som man borde ha spottat ut för länge sedan men istället fortsätter att tugga på och som börjar lösa upp sig i saliven. Då är det inte lätt att "bita ihop och gå upp".
Många morgnar vaknar jag dessutom med träningsvärk i hela kroppen men ffa i benen utan att ha gjort något speciellt. Det kan kännas som att jag sprungit ett maraton lnnan eller åkt ett helt Vasalopp. Det tog ett par år tills jag kom i underfund med varför kroppen kändes totalt överkörd. Jag krampar. Min ångest blev nattetid till ryckningar, skakningar, sparkar och krampningar. Trots mängder av sömntimmar så vilar jag inte. Kroppen kämpar, kroppen slåss, kroppen stretar emot demoner och hemskheter.
Förmiddagar är värst. Min hjärna är som ett error av nollor och ettor. Siffror jag inte får någon logisk ordning på. Det är där rutiner kommer in för mig. Rutiner som inte går att skjuta på. Rutiner som inte går att förhasa. Jag mår som bäst nu när jag faktum går upp 06.30 varje vardag efter att ha snoozat fyra gånger. Duschar. Äter frukost. Cyklar till jobbet, ett jobb som jag älskar. Allt går på rutin. Jag måste i väg. Det är en frihet med rutiner. Jag trodde aldrig jag skulle älska att dagligen vakna till en väckarklockas alarm 06.10. Såklart är det jobbigt att lämna varma sängen. Det kommer nog alltid vara tungt. Men rutiner har räddat mig förr. Rutiner kan kännas inrutat i början men rutiner gör mig friskare för var dag som går. Rutiner gör mig till den glada, kärleksfulla om omtänksamma Frida jag vill vara.
Tacksamheten till rutiner
Vardag KommenteraKlockan ringer 06.10. Jag snoozar. Klockan ringer igen och än en gång väljer jag att ligga kvar i sängen.
Att gå upp ur sängen må vara jobbigt för alla, om inte varje dag så då och då. Man är trött. Sängen är skön. Skillnaden när man lider av psykisk ohälsa ex depression, utmattning osv. är att det inte bara är att bita ihop och stiga upp ur sängen. För mig handlar det inte bara om att kroppen är trött. Jag kan även vakna och vara totalt mentalt slutkörd. Med en kropp med muskler som inte bär och ett huvud som går att likna med ett tuggummi som man borde ha spottat ut för länge sedan men istället fortsätter att tugga på och som börjar lösa upp sig i saliven. Då är det inte lätt att "bita ihop och gå upp".
Många morgnar vaknar jag dessutom med träningsvärk i hela kroppen men ffa i benen utan att ha gjort något speciellt. Det kan kännas som att jag sprungit ett maraton lnnan eller åkt ett helt Vasalopp. Det tog ett par år tills jag kom i underfund med varför kroppen kändes totalt överkörd. Jag krampar. Min ångest blev nattetid till ryckningar, skakningar, sparkar och krampningar. Trots mängder av sömntimmar så vilar jag inte. Kroppen kämpar, kroppen slåss, kroppen stretar emot demoner och hemskheter.
Förmiddagar är värst. Min hjärna är som ett error av nollor och ettor. Siffror jag inte får någon logisk ordning på. Det är där rutiner kommer in för mig. Rutiner som inte går att skjuta på. Rutiner som inte går att förhasa. Jag mår som bäst nu när jag faktum går upp 06.30 varje vardag efter att ha snoozat fyra gånger. Duschar. Äter frukost. Cyklar till jobbet, ett jobb som jag älskar. Allt går på rutin. Jag måste i väg. Det är en frihet med rutiner. Jag trodde aldrig jag skulle älska att dagligen vakna till en väckarklockas alarm 06.10. Såklart är det jobbigt att lämna varma sängen. Det kommer nog alltid vara tungt. Men rutiner har räddat mig förr. Rutiner kan kännas inrutat i början men rutiner gör mig friskare för var dag som går. Rutiner gör mig till den glada, kärleksfulla om omtänksamma Frida jag vill vara.