Antidepressiva läkemedel. Antidepressiva läkemedel. "Ska jag ta en tablett för att må bra?" "Aldrig i livet" sa jag under flera år. Jag var rädd för vad medicinen skulle göra med mig. Men efter ett år i KBT med hårt arbete att förändra beteende och försöka vända på min negativa spiral tog jag steget. Jag frågade om det inte var värt att testa medicin för att förhoppningsvis få hjälp över krönet. Min läkare då var positiv till beslutet och min första kontakt med antidepressiva var gjord. 
 
Varför jag tog beslutet att pröva var för att utvecklingen med KBT hade stagnerat fullständigt. Jag hade fått bakslag djupa som djuphavsgravar. Det hade blivit sommar och jag skulle inte vara själv. Jag var nämligen rädd för personlighetsförändringar jag inte skulle märka av om jag bodde själv. Jag skulle dessutom stå utan kontakt med psykologen i tre månader. Jag ansåg det värt ett försök. Det försöket resulterade i en utslagen Frida. Jag sov. Sov. Sov. Sov. Var jag ledig från jobbet så sov jag hela dagarna. Fick jag chansen sov jag minst 16h/dygnet. All initiativförmåga försvann. Jag blev lättirriterad och ville bara vara själv. Jag använde den medicinen i ett halvår i olika doser. Jag vande mig aldrig vid den.
 
Min läkare ansåg inte trötthet alls var kopplad till medicinen, trots att det skett precis när jag börjat med den. Efter försök hit och dit, försök med en annan substans utan framgång kom jag till psykiatrin. Min läkare där ansåg det värt att testa en medicin med dubbelverkande substans. Nu skulle vakenhetsgraden ändras. Det beslutet är det bästa som tagits. Den medicinen har hjälpt mig att få mitt liv tillbaka. Den har hjälpt mig att bli mottaglig för KBT. Den har möjliggjort för mig att orka vara lätt fysiskt aktiv igen. Den har gett Frida sin inre djävul tillbaka. Djävulen som skrämmer bort demonerna.
 
Målet är att sluta med medicineringen på sikt. Att då hunnit bygga upp min egna produkten av hormoner så jag kan stå på egna ben utan att tillsätta de saknade hormonerna. Jag tror inte att antidepressiva läkemedel är lösningen. Men jag tror starkt på att det kan vara en viktig pusselbit för att nå fram. Jag var livrädd för detta. Jag var en stark motståndare till denna form av medicin. Jag behövde inse att en skjuts åt rätt håll. En skjuts som möjliggjorde KBT-behandlingen. Varför ska jag gå runt med en hjärna som efter många år av depression ändrat frisättningen kring nivåer av hormoner och substanser. Varför ska jag gå runt med mindre "må bra hormoner" i kroppen? Och ffa inte när det finns möjlighet att tillsätta dem. Det är inte rättvist.
 
Rätt substans. Rätt medicinering. Det blev den stora vändningen för mig!

Mitt dagliga "måbra-intag"

Tankar Kommentera
Antidepressiva läkemedel. Antidepressiva läkemedel. "Ska jag ta en tablett för att må bra?" "Aldrig i livet" sa jag under flera år. Jag var rädd för vad medicinen skulle göra med mig. Men efter ett år i KBT med hårt arbete att förändra beteende och försöka vända på min negativa spiral tog jag steget. Jag frågade om det inte var värt att testa medicin för att förhoppningsvis få hjälp över krönet. Min läkare då var positiv till beslutet och min första kontakt med antidepressiva var gjord. 
 
Varför jag tog beslutet att pröva var för att utvecklingen med KBT hade stagnerat fullständigt. Jag hade fått bakslag djupa som djuphavsgravar. Det hade blivit sommar och jag skulle inte vara själv. Jag var nämligen rädd för personlighetsförändringar jag inte skulle märka av om jag bodde själv. Jag skulle dessutom stå utan kontakt med psykologen i tre månader. Jag ansåg det värt ett försök. Det försöket resulterade i en utslagen Frida. Jag sov. Sov. Sov. Sov. Var jag ledig från jobbet så sov jag hela dagarna. Fick jag chansen sov jag minst 16h/dygnet. All initiativförmåga försvann. Jag blev lättirriterad och ville bara vara själv. Jag använde den medicinen i ett halvår i olika doser. Jag vande mig aldrig vid den.
 
Min läkare ansåg inte trötthet alls var kopplad till medicinen, trots att det skett precis när jag börjat med den. Efter försök hit och dit, försök med en annan substans utan framgång kom jag till psykiatrin. Min läkare där ansåg det värt att testa en medicin med dubbelverkande substans. Nu skulle vakenhetsgraden ändras. Det beslutet är det bästa som tagits. Den medicinen har hjälpt mig att få mitt liv tillbaka. Den har hjälpt mig att bli mottaglig för KBT. Den har möjliggjort för mig att orka vara lätt fysiskt aktiv igen. Den har gett Frida sin inre djävul tillbaka. Djävulen som skrämmer bort demonerna.
 
Målet är att sluta med medicineringen på sikt. Att då hunnit bygga upp min egna produkten av hormoner så jag kan stå på egna ben utan att tillsätta de saknade hormonerna. Jag tror inte att antidepressiva läkemedel är lösningen. Men jag tror starkt på att det kan vara en viktig pusselbit för att nå fram. Jag var livrädd för detta. Jag var en stark motståndare till denna form av medicin. Jag behövde inse att en skjuts åt rätt håll. En skjuts som möjliggjorde KBT-behandlingen. Varför ska jag gå runt med en hjärna som efter många år av depression ändrat frisättningen kring nivåer av hormoner och substanser. Varför ska jag gå runt med mindre "må bra hormoner" i kroppen? Och ffa inte när det finns möjlighet att tillsätta dem. Det är inte rättvist.
 
Rätt substans. Rätt medicinering. Det blev den stora vändningen för mig!