Sommaren 2019 har varit en berg och dalbana. Psyket har sjunkit långt långt ned men utan att jag riktigt tappat fotfästet. Jag har på något märkligt vis kunnat hantera jordbävningen inom mig. Fysiskt har ryggen blivit sämre och kroppen säger ifrån mer och mer. Men nu finns datum för en planerad operation för att frilägga nervrötter så jag åter kan ta kontrollen över mina ben och förhoppningsvis slippa smärta. - denna resa med rehab kommer få en egen kategori här då det inte berör den psyksika ohälsan direkt, men är en stor del utav mitt liv ändå. 
 
Vad jag tänkte skriva detta inlägg om så är det gällande vikt och kroppsfixering. Jag hade tänkt att även ladda upp en blottande bild av mig själv och mina valkar, celuiter och skavanker. Men det kommer en annan gång. En gång då den bilden är tagen. 
 
När jag var inne hos läkaren för att få genomföra en operationsanmälan så sa han att det inte förelåg några risker inför en narkos och operation men att de ändå måste genomföra vissa hälsotester. Jag fick ställa mig på en våg. Min mardröm. Den visade 92.3kg med kläder på, men utan skor. Jag stelnade till. Visst jag är stor, vissa kläder sitter sämre än tidigare har jag noterat. Men SÅ stor? Paniken växte inom mig och ätstörningen skenade iväg. Jag slutade äta, dock omedvetet. Men måltiderna uteblev än mer och hetsätningarna, när energinivåerna var obefintliga, blev tätare. Detta var alltså en automatisk reaktion på en siffra som visades framför mina ögon. 20kg över vad jag bör väga. FAN. 
 
Att jag gått upp i vikt sista tiden är inte konstigt, jag rör på mig minimalt och mina svältepisoder leder till hetsätning och viktuppgång. Jag har nu varit stilla i snart 5 månader. Typ ett halvår. Det som stör mig mest i denna situation är att jag inte kan acceptera situationen. Acceptera siffran på vågen och fokusera på att göra min rehabilitering så bra som möjligt efter operationen. Jag känner mig ful. Lägger filt över benen för att slippa se mina ben. Har längre ärmar på tröjor för att slippa visa mina överarmar för andra. Unviker att se mig i spegeln. Förstår inte hur ens någon kan se en skönhet i den jag är nu.
 
Varför skäms jag över min kropp? Jag är ju överVIKTIG. Ja viktig. Den är fantastisk som den är. Den sviker mig dock lite för tillfället, men den är amazing. Den ger mig ett liv. Jag borde vara stolt och glad att jag är så frisk som jag är och kan göra det jag kan.
Varför ska kroppsidealen vara så smala att människor inte kan vara nöjda i sig själva? Varför ska man alltid sträva efter att "inte gå upp i vikt?" Varför ska jag vara rädd för att känna mig stor och tjock i någons armar? Varför ska jag gömma mig längst bak på kort så inte kroppen syns? Varför vill jag känna mig liten i en blivande mans famn? Varför är jag så rädd för att känna mig/vara stor? 
 
I detta fall så kommer jag gå ned i vikt efter operationen, det vet jag. Men även när jag vägde 70kg strävade jag efter att gå ned. "lite till, lite till". Men jag kan inte minnas någon gång jag inte känt mig stor/tjock. Inte någon gång. Aldrig. 
 
Det finns flera personer på sociala medier som försöker få bort stigmat kring detta. Bl.a så följer jag en tjej på instagram som lägger upp bilder där kvinnor visar att magen valkar sig när de sitter, några hårstrån som finns på en ovaxad bikinilinje eller att det finns celuiter på en rumpa. Detta konto försöker att visa "riktiga" kvinnor, hur kvinnor ser ut utan filter och retucheringar. För mig blir detta nästan en liten trigger. Dessa "riktiga" kvinnor är oftast betydligt smalare än mig, betydligt mer välformade och tränade. Den där valken som finns på magen när den på bilden sätter sig ned, den har jag på magen när jag står. De där hårstråna utanför bikinilinjen, skulle det vara något unikt? Något obekvämt? och celuiterna, ja skulle jag börja räkna nu så skulle jag inte vara klar idag.
Om det nu är riktiga kvinnor som publiceras där. Vad är jag då? 
 
Så många frågor. Så få svar. 

Vikt och kroppsfixering

Tankar Kommentera
Sommaren 2019 har varit en berg och dalbana. Psyket har sjunkit långt långt ned men utan att jag riktigt tappat fotfästet. Jag har på något märkligt vis kunnat hantera jordbävningen inom mig. Fysiskt har ryggen blivit sämre och kroppen säger ifrån mer och mer. Men nu finns datum för en planerad operation för att frilägga nervrötter så jag åter kan ta kontrollen över mina ben och förhoppningsvis slippa smärta. - denna resa med rehab kommer få en egen kategori här då det inte berör den psyksika ohälsan direkt, men är en stor del utav mitt liv ändå. 
 
Vad jag tänkte skriva detta inlägg om så är det gällande vikt och kroppsfixering. Jag hade tänkt att även ladda upp en blottande bild av mig själv och mina valkar, celuiter och skavanker. Men det kommer en annan gång. En gång då den bilden är tagen. 
 
När jag var inne hos läkaren för att få genomföra en operationsanmälan så sa han att det inte förelåg några risker inför en narkos och operation men att de ändå måste genomföra vissa hälsotester. Jag fick ställa mig på en våg. Min mardröm. Den visade 92.3kg med kläder på, men utan skor. Jag stelnade till. Visst jag är stor, vissa kläder sitter sämre än tidigare har jag noterat. Men SÅ stor? Paniken växte inom mig och ätstörningen skenade iväg. Jag slutade äta, dock omedvetet. Men måltiderna uteblev än mer och hetsätningarna, när energinivåerna var obefintliga, blev tätare. Detta var alltså en automatisk reaktion på en siffra som visades framför mina ögon. 20kg över vad jag bör väga. FAN. 
 
Att jag gått upp i vikt sista tiden är inte konstigt, jag rör på mig minimalt och mina svältepisoder leder till hetsätning och viktuppgång. Jag har nu varit stilla i snart 5 månader. Typ ett halvår. Det som stör mig mest i denna situation är att jag inte kan acceptera situationen. Acceptera siffran på vågen och fokusera på att göra min rehabilitering så bra som möjligt efter operationen. Jag känner mig ful. Lägger filt över benen för att slippa se mina ben. Har längre ärmar på tröjor för att slippa visa mina överarmar för andra. Unviker att se mig i spegeln. Förstår inte hur ens någon kan se en skönhet i den jag är nu.
 
Varför skäms jag över min kropp? Jag är ju överVIKTIG. Ja viktig. Den är fantastisk som den är. Den sviker mig dock lite för tillfället, men den är amazing. Den ger mig ett liv. Jag borde vara stolt och glad att jag är så frisk som jag är och kan göra det jag kan.
Varför ska kroppsidealen vara så smala att människor inte kan vara nöjda i sig själva? Varför ska man alltid sträva efter att "inte gå upp i vikt?" Varför ska jag vara rädd för att känna mig stor och tjock i någons armar? Varför ska jag gömma mig längst bak på kort så inte kroppen syns? Varför vill jag känna mig liten i en blivande mans famn? Varför är jag så rädd för att känna mig/vara stor? 
 
I detta fall så kommer jag gå ned i vikt efter operationen, det vet jag. Men även när jag vägde 70kg strävade jag efter att gå ned. "lite till, lite till". Men jag kan inte minnas någon gång jag inte känt mig stor/tjock. Inte någon gång. Aldrig. 
 
Det finns flera personer på sociala medier som försöker få bort stigmat kring detta. Bl.a så följer jag en tjej på instagram som lägger upp bilder där kvinnor visar att magen valkar sig när de sitter, några hårstrån som finns på en ovaxad bikinilinje eller att det finns celuiter på en rumpa. Detta konto försöker att visa "riktiga" kvinnor, hur kvinnor ser ut utan filter och retucheringar. För mig blir detta nästan en liten trigger. Dessa "riktiga" kvinnor är oftast betydligt smalare än mig, betydligt mer välformade och tränade. Den där valken som finns på magen när den på bilden sätter sig ned, den har jag på magen när jag står. De där hårstråna utanför bikinilinjen, skulle det vara något unikt? Något obekvämt? och celuiterna, ja skulle jag börja räkna nu så skulle jag inte vara klar idag.
Om det nu är riktiga kvinnor som publiceras där. Vad är jag då? 
 
Så många frågor. Så få svar.