2019. Ett riktigt skitår men med ett troligt fint slut. Ett år som började med panikångest på Järntorget i Örebro och som slutar i ett vindskydd i skogen med samma vän som höll om mig och torkade mina tårar för ett år sedan.

Året som gått har inte gett mig mycket positivt i första anblick, det kommer inte direkt bli ihågkommet som "bästa året någonsin". Jag har dock förhoppningar om att kommande år inte kommer att bli lika tufft. Kanske fortsätter utmaningarna, kanske kan medvinden börja blåsa.

Men detta var mitt 2019:
I januari passade jag på att ha vinterkräksjukan 2.0, i februari blev det influensan och Blev även diagnostiserad med bulimi. I mars började ryggen krångla och i april drog den riktiga skiten igång. 6 månader med kryckor, 7 månader sjukskriven och trots att jag försökte intala mig att jag var rätt okej så mådde jag både fysiskt och psykiskt helt kasst. Spinal Stenos. Jävulens påfund.

Fyra bröllop, en resa till Island och en midsommar är det som blev av och som är värt att minnas av sommaren 19- och utan er vänner hade det inte varit genomförbart. Ni har varit helt enastående under tiden jag varit Kryckan Karlsson.

Operationen i slutet på september blev lyckad och mina urmärglade stackars nerver fick äntligen lite frihet så signalerna kunde gå fram --> benen kunde börja fungera. Rehaben rullade på, men fick avbryta gruppbehandlingen för ätstörningen för att ett par månader senare ta upp den individuellt. Det går framåt. Men har en lång väg kvar tills jag är frisk, stark och till freds. Varför ska det vara så svårt?

Under oktober, november och december arbetade jag halvtid och levde med en tryckande ångest dagligen gällande försäkringskassan och var/hur min anställning efter nyår skulle se ut. Nya jobb söktes, norsk fysioterapeutlegitimation handahölls. Allt för att lätta min oro och dämpa min ångest. Ett samtal till psykakuten och ett enormt stöd från vänner hjälpte mig igenom och ut på andra sidan. Nu vet jag att jag får stanna på mitt jobb även efter klockan slagit nytt år, i alla fall till augusti. Försäkringskassan har godkänt att ge mig bidrag till mitten av februari, då jag är tänkt att återgå till 100%. Ett något sånär lugn kunde äntligen infinna sig.

Att vända blad och gå vidare är något jag jobbar på, fokus ska flyttas och ro i själen finnas. I februari utökas min lilla familj (jag, mig själv, me and I) med Lego. Min hundvalp. Det är något jag ser mycket fram emot och längtar till. Att fokusera på någon annan, att tvingas ta bättre hand om mig själv genom Lego. Att slippa ensamheten. 2020 kanske inte heller blir mitt år, vem vet? Men det är i alla fall ett nytt tomt och oskrivet blad som väntar på att fyllas. Vi ses.

2019

Tankar Kommentera
2019. Ett riktigt skitår men med ett troligt fint slut. Ett år som började med panikångest på Järntorget i Örebro och som slutar i ett vindskydd i skogen med samma vän som höll om mig och torkade mina tårar för ett år sedan.

Året som gått har inte gett mig mycket positivt i första anblick, det kommer inte direkt bli ihågkommet som "bästa året någonsin". Jag har dock förhoppningar om att kommande år inte kommer att bli lika tufft. Kanske fortsätter utmaningarna, kanske kan medvinden börja blåsa.

Men detta var mitt 2019:
I januari passade jag på att ha vinterkräksjukan 2.0, i februari blev det influensan och Blev även diagnostiserad med bulimi. I mars började ryggen krångla och i april drog den riktiga skiten igång. 6 månader med kryckor, 7 månader sjukskriven och trots att jag försökte intala mig att jag var rätt okej så mådde jag både fysiskt och psykiskt helt kasst. Spinal Stenos. Jävulens påfund.

Fyra bröllop, en resa till Island och en midsommar är det som blev av och som är värt att minnas av sommaren 19- och utan er vänner hade det inte varit genomförbart. Ni har varit helt enastående under tiden jag varit Kryckan Karlsson.

Operationen i slutet på september blev lyckad och mina urmärglade stackars nerver fick äntligen lite frihet så signalerna kunde gå fram --> benen kunde börja fungera. Rehaben rullade på, men fick avbryta gruppbehandlingen för ätstörningen för att ett par månader senare ta upp den individuellt. Det går framåt. Men har en lång väg kvar tills jag är frisk, stark och till freds. Varför ska det vara så svårt?

Under oktober, november och december arbetade jag halvtid och levde med en tryckande ångest dagligen gällande försäkringskassan och var/hur min anställning efter nyår skulle se ut. Nya jobb söktes, norsk fysioterapeutlegitimation handahölls. Allt för att lätta min oro och dämpa min ångest. Ett samtal till psykakuten och ett enormt stöd från vänner hjälpte mig igenom och ut på andra sidan. Nu vet jag att jag får stanna på mitt jobb även efter klockan slagit nytt år, i alla fall till augusti. Försäkringskassan har godkänt att ge mig bidrag till mitten av februari, då jag är tänkt att återgå till 100%. Ett något sånär lugn kunde äntligen infinna sig.

Att vända blad och gå vidare är något jag jobbar på, fokus ska flyttas och ro i själen finnas. I februari utökas min lilla familj (jag, mig själv, me and I) med Lego. Min hundvalp. Det är något jag ser mycket fram emot och längtar till. Att fokusera på någon annan, att tvingas ta bättre hand om mig själv genom Lego. Att slippa ensamheten. 2020 kanske inte heller blir mitt år, vem vet? Men det är i alla fall ett nytt tomt och oskrivet blad som väntar på att fyllas. Vi ses.