Jag minns inte när jag för första gången tänkte en negativ tanke om mig själv. Det första minnne jag har som handlade om mitt utseende var att jag i förskoleklassen fick för första gången höra att jag var tjock. Min kompis försvarade mig och sa det var muskler. Jag var 6 år. SEX år och min omgivning, mina klasskamrater hade redan tankar om vad som var "rätt och fel" när det kom till kroppens utseende. Att vederbörande dessutom hade mage att rart tala om det för mig. Jag beskyller inte individen. Denna sexåring som sa detta till mig menade säkert inget illa. Det var säkert något personen ifråga gång på gång fick höra klinga runt omkring sig under sin uppväxt. Något som blev accepterat. Något som vederbörande inte la någon vikt i, bara något som slank ut. Oavsett vad som låg bakom detta så är det något jag idag, a r t o n år senare minns. Jag minns det i detalj. Minns hur vi stod. Jag minns vilka som stod runt omkring mig. Jag minns hur två vände, minns hur min vän ifrågasatte detta, jag minns hur ledsen jag blev. Orden gnagde sig fast.
Vem vet, kanske var det redan där som grunden till min ohälsosamma relation med mat lades. Kanske var det redan då som de första byggstenarna till att mat och ångest blev bästa vänner murades samman. Tänk om denna individ hållt sina tankar för sig själv. Tänk om denna individ inte tagit efter av sin omgivning. Tänk om denna omgivning haft vett och vetat bättre. Tänk att denna omgivning är det samma samhälle som jag lever i idag.