Jag får allt som ofta höra att jag är så stark och står stadigt på jorden. Ibland går inte verkligheten ihop med känslan. Förut har jag alltid sagt att det är mitt sätt att hantera det sociala, det sociala spelet mellan människor. Jag tar hellre kommandot än följa strömmen så länge jag har kontroll. Tappar jag kontrollen, tappar jag fotfästet, då rasar allt. Men ju äldre jag blir, ju mer jag får lära av mitt liv inser jag att det kanske inte är ett skådespeleri, det kanske är jag. Att jag är stark, att jag faktiskt står himla stadigt med båda fötterna på jorden. Att det egentligen handlar om min självbild och min självkänsla.
Men oavsett vilken av anledningarna ovan som får mig att framstå som en stark och självsäker ung kvinna så kan jag kika tillbaka på min 24 levnadsår och le. För hur mycket det än må blåsa, hur kaos livet än må vara så väntar jag ut stormen för att när det vinden mojnat ta nästa stapplande steg på livets utmanande väg.