För några veckor sedan fick jag höra att det inte var bra att jag grät. Personen jag pratade med tolkade mina tårar som något ledsamt. Jag grät i själva verket av lättnad. Att vara Frida och att leva med känslorna utanför kroppen är inte alltid lätt. Det är svårt att dölja en besvikelse, det är i princip omöjligt att hålla igen när jag anser något vara orättvist. Mina känslor bubblar inom mig, nästa så det pyser ut genom öronen.
Mina känslor utanpå kroppen beror på att jag känner och tänker mycket. I min värld analyseras det mesta och allting i min omvärld hamnar i ett sammanhang. I en större mening. När det finns så många känslor i en liten kropp blir det inte alltid så lätt att hålla ordning på dem alla. Det blir så att samma beteende kan få representera en mängd olika inre känslor. Jag kan gråta av rädsla, av sorg, av glädje, av ilska, av lättnad och av ytliga känslor så som hunger och trötthet. Det är skönt att gråta. Jag behöver få gråta för att fungera. För att kunna skratta och le.
I lördags orkade jag inte le. I lördags rullade tårarna längs kinderna. I lördags fick jag ligga med huvudet mot min väns axel samtidigt som jag blev klappad över håret. I lördags fick jag verkligen känna. När tårarna tagit slut. När tankarna fått samlat sig. När känslorna fått säga sitt. Då var det bara att stänga dörren och gå vidare. Ibland önskar jag att jag kunde dölja mina känslor och inte känna så mycket för andra så som ex. patienter, världen eller kvinnan utanför lokala Ica. Men för varje gång jag tänker den tanken så tänker jag minst tio tacksamma tankar för att jag vågar känna. För att jag vågar se. För att jag vågar visa.
Mer känslor åt folket.