Klockan ringer 06.10, snoozar. Ställer om alarmtiden till 06.40, snoozar. Klockan blir 07.00 och dusch, frukost och att packa väskan måste nu ske på tio minuter för att hinna i tid till arbetet. Att komma upp ur sängen har aldrig riktigt varit min styrka. Jag kommer iväg och jag gör mitt absolut bästa när jag är på plats. Jag är så glad för mitt jobb, för mina kollegor och för att jag utbildade mig till det jag drömt om sedan jag var 13 år.
Jag träffar regelbundet olika patientgrupper. Gamla, unga, akuta skadetillstånd och subakuta tillstånd. Vissa patienter behöver ett besök andra träffar jag kontinuerligt under en period. Många patientkategorier intresserar mig så som äldre, nackproblem, neuro osv. men den patientkategori som jag brinner mest för är ju den med psyksik ohälsa. Det är dock den kategorin som jag upplever mig ha absolut minst kunskap kring hur jag ska hantera inom min profession. Jag må ha egen erfarenhet men jag har ännu inte hunnit samlat på mig verktygen att kunna hantera dessa patienter fullt ut. Än.
Jag har även märkt att jag blir mycket mer påverkad efter ett besök med en patient som lider av psykisk ohälsa jämfört med en annan patientgrupp. Jag har ännu inte byggt upp förmågan att sätta distans till individen. Jag relaterar och blir själv påmind om känslor och tankar. Jag är ju trots allt bara människa med egna känslor.
Jag blir gång på gång varse om hur otroligt mycket vi som fysioterapeuter/sjukgymnaster kan göra för dessa människor. Hur många fler team kring psyksik ohälsa som behöver upprättas inom primärvården. Hur mycket vi i Sverige har att jobba på. Det är bland annat dessa patienter som får mig att vilja utvecklas, som får mig vilja kringa emot klockan varje morgon som faktiskt får mig att åka iväg oavsett vad känslorna inom mig säger. Det är alla fantastiska möten på vårdcentralen som får mig att inse hur otroligt rätt jag gjort i mitt yrkesval. Jag känner mig behövd. Jag känner mig viktig.