Tillbakablick.
Våren 2010 fick jag besked om att jag kommit in på ett skidgymnasium, en riksplats. Nu skulle det satsas på sporten jag älskade(?). Jag intalade mig själv att det var det bästa som kunde hända, jag skulle få flytta hemifrån. Mina föräldrar skulle då inte kunna "ha koll" på mig. Jag skulle börja om. Jag tog avstånd från vänner då jag försökte att få dem att inte vilja umgås med mig för att jag inte ville sakna dem när jag flyttat. Detta var mitt första steg i ett allt mer flyende liv. I en allt mer flyktig livsstil. Människor från och med nu skulle inte få komma mig nära.
I augusti 2010 gick flyttlasset norrut. Jag flyttade in i en trea med två andra tjejer. Det kändes ändå bra. Jag intalade mig att detta skulle bli en nystart. Två dagar senare får jag åka in med ambulans till lasarettet med en efterföljande whiplashskada. Det var den nystarten. Året som följde var året då jag sjönk djupare och djupare in i mitt mående. Det blev inte den där nystarten som jag hoppats.
Utöver fysiska skador som kom att påverka min träning så blev mitt förhållande till mat förstört. Jag kände mig stor och tjock jämfört med mina klasskamrater. Jag var mycket sämre än dem på att springa och var tung och ansåg mig ful. Då jag mest fick rehabträna, vilket jag inte ansåg vara tillräckligt, drog jag ner på maten och då jag ätit "för mycket" blev det ett efterföljande besök på toan... Och det jag vet att jag var inte ensam att ha ett osundt förhållande med mat. Men vi pratade inte om det.
Under året som gick så blev jag svagare och svagare och tappade glädjen till idrotten. Det kändes nu mer som ett krav från omvärlden att fortsätta, så jag bet i hop. Förberedde mig inför en sommar med mängdträning. Jag minns det som igår. Pappa och jag sprang 3000meter bana och jag orkar inte flytta benen framåt. Pappa bara försvann ifrån mig, jag stannade vid sidan, la mig på gräsmattan och bara grät. Jag försökte springa vidare men utan framgång. Vi åkte till stugan och jag svimmar vid matbordet. Sedan började prover tas. Prover tappades bort och jag blev sämre och sämre. Pulsen var hög, sömntimmarna många, orkeslösheten präglade min vardag. När jag var som sämst stred jag mot min far att jag ville åka på ett läger med mina vänner, ett kristet läger där glädje, gemenskap och tro stod i centrum. Där lades fokus på att bara vara, jag behövde inte prestera. Jag kände genuin glädje och lycka för första gången på en lång tid.
Jag minns framförallt en kväll och hur min vän kommer och lägger armen om mig. Tårarna rann längs mina kinder. Det behövdes inga ord, men jag vet att min vän bad för mig. För MIG, för lilla mig. Min vän höll om mig, kanske i 10minuter kanske i trettio. Jag vet inte. Där och då ville jag stanna tiden. Där och då började pulsen att sjunka, där och då landade jag i min tro.
Någon vecka senare flyttade jag upp till min lägenhet igen, hade då fått diagnosen att jag var allergisk mot luft. Min kropp skrek att jag inte borde åka tillbaka. Jag vill inte. Jag gav det en månad. Den månaden gick och jag fortsatte att svimma, pulsen var hög och de ville inte utreda mig pga. jag var inte skriven på den orten som jag då bodde. Jag träffade skolsköterskan vid upprepade tillfällen och hon frågade hur jag mådde. Hon var den första som vågade fråga. Frågade hur jag mådde psykiskt. Det var då jag insåg hur rätt hon hade, hur mycket jag påverkats fysiskt av mitt psykiska mående. Hur tätt dessa system är sammanvävda. Efter ett samtal med pappa gick jag emot mammas åsikt om att försöka lite till och flyttade till Örebro igen. Jag blev äntligen utredd med EKG och grejer. För att citera läkaren: "Ditt hjärta ser bra ut nu, men du mår ju också bättre så det går inte att utesluta att det varit en hjärtmuskelinflammation men då har den läkt bra. Jag har aldrig under mina år sett ett så fint hjärta efter en inflammation".
Jag hade fantastiska stunder på gymnasiet, fick fantastiska vänner och har underbara minnen jag tagit med mig. Men det var inte rätt för mig. Jag trivdes aldrig fullt ut på skidgymnasiet, det passade inte mig. Men framförallt tror jag min kropp sa ifrån då jag inte började elitsatsa av "rätt" anledning. Jag valde den vägen för att slippa det livet jag levde innan. För mig var det där min kropps egna vis att säga ifrån mitt flyktiga beteende. Detta lärde mig att man lurar aldrig kroppen.