Tillbaka till högstadiet. Till fasaden. Jag minns hur en person ifrågasatte mig en dag när jag inte orkade le. En dag då jag inte orkade dra på fasaden. Personen ifrågasatte mig när jag var mitt blottade jag. Orden klingar i mitt huvud då och då och framförallt vid de tillfällen då jag som minst behöver det. Orden jag fick kastade mot mig var:
"Va fan Frida, le då. Varför är du så tråkig i dag för?"
Jo, jag var tråkig den där dagen för att jag inte orkade. Jag minns så väl att jag krampat under natten. Gråtit krokodiltårar och stod inte ut med min egen spegelbild. Jag hade inte energi att bortse från allt. Jag hade inte energi att tränga bort tankarna om att jag hatade mig själv. Jag hade inte energi att låtsas som ingenting. Tänk att dessa ord som enbart består av okunskap och osäkerhet hos ägaren kunde skada så mycket. Dessa ord kom att utvecklas som en trigger för mig. En trigger som accelererade min psykiska ohälsa. Ingen ska någonsin behöva riskera att som 13-åring dagligen behöva låtsas vara någon annan för att inte bli ifrågasatt.
Till dig som arbetar eller studerar. Till dig som själv lever med psykisk ohälsa och till dig som lever med någon som llider av psykisk ohälsa. Till dig som är bildad, till dig som är obildad, till dig som är lång till dig som är kort. Snälla, låt ingen behöva få dessa ord i ansiktet. Ingen ska behöva spela. Ingen ska behöva upplevas som "tråkig" när hjärtat håller på att spricka av ångest. Visa omtanke, ge personen en kram om hen är mottaglig. Men framförallt snälla alla, våga fråga. Våga fråga hur någon mår. Våga se din omgivning. Våga se igenom din omgivning. Till dig som spelar spelet, som varje dag vaknar och drar på fasaden. Våga stå upp för dig. Våga lämna fasaden hemma. Våga ta steget ut i samhället och va den fantastiska människa du är.
Det är tillsammans vi kan göra skillnad. Det är tillsammans vi räddar liv. Det är tillsammans vi mår bättre. Det är tillsammans vi är starka. Tillsammans. Tillsammans.