Tillbakablick.
Första gången jag pratade med någon professionell om hur jag mådde var i sjunde-klass. Skolkuratorn. Jag fick en tid dit genom skolsköterskan. Det smusslades med en rosa postit-lapp med ett datum och en tid. Det var hemligt. Det var förbjudet. Ingen fick veta att jag skulle gå dit.
Jag smet iväg på en rast "skulle till vilorummet på skolan pga. skadad rygg". Gick till kuratorn, slog mig ner i den gröna fåtöljen. Frida 14år. Frida som då mått dåligt i tre år sökte hjälp.
Vad som denna gång fick bägaren att rinna över var att jag blivit kallad egoistisk. Fick ordet EGOIST kastat i mitt ansikte. För mig var det ordet värre än att få höra att jag var tjock, dum i huvudet, idiot, töntig osv som nästan titt som tätt klingade i mina öron. För mig var begreppet egoist som en rejäl pungspark, som en kniv som rörde runt mitt redan sargade inre.
Jag satt där hos kuratorn i den gröna, rätt osköna, fåtöljen och skulle nu prata med en främmande människa som jag knappt kunde namnet på. Jag började berätta, jag började försöka sätta ord på mina känslor, tankar och upplevelser. Jag la min tillit i hennes händer.
Jag besökte henne några gånger, kanske tre kanske sju, tilliten växte. Jag minns inte. Men jag minns det som igår när hon nämner att hon måste kontakta socialen då jag är minderårig. Att mina föräldrar skulle bli inkopplade i mitt mående, i mitt ärende. Jag vägrade. Jag sa tvärt nej. Jag sa att jag mådde bra och gick därifrån och vägrade gå tillbaka. Socialen kopplades aldrig in.
Det värsta som kunde ske var att familjen skulle få veta om vilket "konstigt och värdelöst barn de fått". Det var där och då min teater började. Mina skådespelarskills kom att växa sig otroliga de kommande åren. Det var även där min tillit till samtalshjälp ifrågasattes första gången.
Första gången jag pratade med någon professionell om hur jag mådde var i sjunde-klass. Skolkuratorn. Jag fick en tid dit genom skolsköterskan. Det smusslades med en rosa postit-lapp med ett datum och en tid. Det var hemligt. Det var förbjudet. Ingen fick veta att jag skulle gå dit.
Jag smet iväg på en rast "skulle till vilorummet på skolan pga. skadad rygg". Gick till kuratorn, slog mig ner i den gröna fåtöljen. Frida 14år. Frida som då mått dåligt i tre år sökte hjälp.
Vad som denna gång fick bägaren att rinna över var att jag blivit kallad egoistisk. Fick ordet EGOIST kastat i mitt ansikte. För mig var det ordet värre än att få höra att jag var tjock, dum i huvudet, idiot, töntig osv som nästan titt som tätt klingade i mina öron. För mig var begreppet egoist som en rejäl pungspark, som en kniv som rörde runt mitt redan sargade inre.
Jag satt där hos kuratorn i den gröna, rätt osköna, fåtöljen och skulle nu prata med en främmande människa som jag knappt kunde namnet på. Jag började berätta, jag började försöka sätta ord på mina känslor, tankar och upplevelser. Jag la min tillit i hennes händer.
Jag besökte henne några gånger, kanske tre kanske sju, tilliten växte. Jag minns inte. Men jag minns det som igår när hon nämner att hon måste kontakta socialen då jag är minderårig. Att mina föräldrar skulle bli inkopplade i mitt mående, i mitt ärende. Jag vägrade. Jag sa tvärt nej. Jag sa att jag mådde bra och gick därifrån och vägrade gå tillbaka. Socialen kopplades aldrig in.
Det värsta som kunde ske var att familjen skulle få veta om vilket "konstigt och värdelöst barn de fått". Det var där och då min teater började. Mina skådespelarskills kom att växa sig otroliga de kommande åren. Det var även där min tillit till samtalshjälp ifrågasattes första gången.