I veckan så hade jag en patient som kom på remiss från läkare för viktnedgång. Jag kollade ut i väntrummet och det satt ingen där som jag ansåg vara i ett sådant behov av en sådan remiss. Jag ropade namnet och en person kom emot mig. En person som jag efteråt räknade ut BMI på och det var långt under mitt egna... Att sitta i mitt behandlingsrum, i en allt för tajt tröja pga. tobaksfria veckan och dess reklam. Prata om viktnedgång gällande både kost och träning var allt annat än en bekväm situation för mig. Detta besök satte prägel på resten av veckan. Mitt inre skrek. Mitt inre ville kväva mig inifrån och ut.
Under hela mitt liv har jag varit stor, varit lång, kom tidigt in i puberteten, fick stora bröst, haft hull på magen etc. När jag jämförde mig med mina jämnåriga såg jag i mina ögon ut som en flodhäst. Redan på högstadiet började jag hoppa över måltider, träna mer, vid ökad träning tillät jag mig att få äta, det var ingen självklarhet. Det var belöningen. I perioder hetsåt jag för att tillgodose mitt energibehov, men fick ångest och skuld i stället. För fyra år sedan så påbörjade jag en kosthållning med vissa träningsrestriktioner vilket fick mig att under tre månader slappna av och bara fokusera på den. Jag gick ner 15kg vilket inte var planerat. Under mina år som student så försökte jag att fortsätta på inslagen bana men då måendet spårade i och med ökad press från studierna kunde jag varken träna regelbundet eller äta vad jag själv ville utan att hjärnan kaosade till. Men jag höll mig stabil, stabil i vikten och relativt stabil gällande förhållandet till ordet mat.
Under sista terminen på universitetet började jag äta en antidepresiv medicin med biverkningen ökad aptit. Livet som student tog slut och jag började arbeta, orkade inte träna, försökte fokusera på kosten. Men det var kört, jag fick bara i mig snabb energi. Ökad aptit, bristande energi och total avsaknad av kontroll. Livvsituationen och livsstilen jag hade under hela våren och sommaren satte sina spår och i somras kunde jag inte knäppa översta knappen på jobbyxorna. Nu har jag återupptagit träningen, börjar känna mig stark igen men blir ledsen varje gång jag ser mig i spegeln. Varje danssteg på dansen, varje sit-up på styrketräningen får mig att nedvärdera mig själv på grund av de överflödiga kilon som finns runt min buk. ...och där i mitt behandlingsrum skulle jag sitta och redogöra gällande träning och kost för en annan person när jag egentligen bara ville stänga in mig i städskrubben.
Nu när träningen har återkommit in i mitt liv önskar jag bara att jag kunde tänka på mat utan att få ångest. Kunna äta vad jag vill utan att bli illamående. Kunna använda vilka ingredienser som helst utan att jag läser på gällande innehåll och försöker sätta upp restriktioner. För en månad sedan stegrades dosen av medicinen och som min läkare uttryckte det "man blir inte överviktig av medicinen utan det handlar bara att se till att man inte äter mer än man bör". Skulle JAG som är ätstörd helt plötsligt kunna kontrollera mitt matintag? Det finns ju ingen botten. Jag hade ingen aning om att min medicinering, den jag tackat för att jag fått mitt liv tillbaka, var den som spädde på min förjävliga relation till mat.
Veckan som sedan gått sedan jag träffade den där patienten har jag varit nollställd i huvudet. Matt i kroppen och känt mig otillräcklig. Ful. Felplacerad. Som världens sämsta fysioterapeut. Man ska leva som man lär? Jag har funderat mycket på och kring vad patienterna tycker och tänker. Denna vecka var bara en sådan vecka, en svacka. Kunskapen sitter inte i 6-packet på magen eller i den tajta vältränade rumpan. Nästa vecka blir det nya tag, nya leenden och Frida kan fortsätta att vara Frida.