Jag sätter ord på mina tankar, jag reder ut mitt virrvarr till hjärnsubstans och får mängder av kommentarer både i verkligheten och på olika medier. Jag är så otroligt glad att ni alla vågar reagera och bemöta mina ord och stå kvar trots att mina ögon blir fuktiga av känslosamma tårar. Allt för ofta går beteenden och måenden obemärkta förbi trots att personens ögon, handling och kroppspråk skriker efter en kram eller ett par lyssnande öron. Jag blir stärkt av era ord, blir varm i mitt inre att jag har så många fantastiska människor i min omgivning. Hade jag inte haft er, hade jag aldrig vågat kasta mig ut i det obekväma, det outforskade, det öppna rummet. Jag hade aldrig vågat berättat min historia.
Jag vill ta tillfället i akt att dela en historia från mitt arbete. Jag vill ej framstå som en "hjälte". Jag var bara Frida. Denna historia belyser vikten av att våga fråga, vara medmänniska och vara beredd att få ett annat svar än ett släntrianmässigt "det är bra".
För en tid sedan så träffade jag en patient på jobbet som jag frågade hur hen mådde. Besöket slutade i att patienten avlägsna sig hastigt med tårar längs kinderna. En tid senare ringde min jobbtelefon och det var en röst jag kände igen, det var samma patient som tidigare störtat ut ur mitt behandlingsrum. Patienten tackade mig av hela sitt hjärta att jag vågat ställa de där obekväma frågorna, att jag vågat gått in på djupet och varit beredd på att ta emot ett svar. Besöket hos mig ledde till ökad insikt samt en sjukskrivning. Besöket hos mig blev vändpunkten. Besöket hos mig blev starten på en resa mot ett friskare och sundare liv.
Det är tillsammans vi kan påverka vårat samhälle och kulturen som råder. Ta hand om varandra, håll koll på varandra, krama varandra och ffa. VÅGA FRÅGA!