Jag kan inte räkna på händernas alla fingrar hur många gånger jag suttit där med saxen eller kniven och funderat under min uppväxt. Jag minns speciellt en gång och när jag såg denna bild knöt sig magen. Hade jag haft längre hår hade den där bilden lika gärna kunnat varit jag.
Jag satt på golvet i mitt rum, hade ryggen mot sängen. Hade smusslat upp en sax från köket. Skulle ju bara karva lite, skulle ju bara bli smalare. Passa in. Bli mer som alla andra. Men det blev inget. Jag vågade inte, jag vågade inte att mamma och pappa skulle märka något. Jag var rädd för blodet på insidan, var rädd för att människor i min omgivning skulle få reda på sanningen.
Jag undrar vad som hade hänt om jag bara stängt av tankarna och klippt bort det överflödiga på magen. Jag undrar vilket riktning mitt liv hade tagit. Jag undrar hur hur mitt liv hade varit idag. Dock har jag min blodfobi och min perfektionism att tacka för att jag inte har stora ärr på min magen efter misslyckad plastikkirurgi på barnrummet.
