Sommaren 2015. Det hade dragit ihop sig för personalfest på den arbetsplatsen jag hade då. Jag var skör. Denna kväll kom att förändra hela mitt liv. Denna kväll kom att bli vändningen för mig. Det visste jag inte då men när jag ser tillbaka på denna kväll så gör jag det med lättnad.
Jag ville inte åka på personalfesten. Jag kände mig inte alls sugen på att festa. Jag brottades dagligen med att bara komma iväg till arbetet. Försökte gå ner i vikt och pluggade för att klara omtentan i fysiologi om bara några veckor. Jag upplevde mig inte stabil nog. Olika personer pushade mig att komma iväg, jag behövde ju bara vara där en stund. Kvällen gick och jag orkade inte riktigt vara social. Försökte tagga till men det var svårt, drack ett par-tre glas rödvin men inte så jag söp mig redlös. Sen minns jag inte mer. Plötsligt sitter jag i en främmande dams famn, hon klappar mig över håret och säger att allt kommer bli bra. Nästa minnesbild jag har är på Näl, sjukhuset i Trollhättan, när jag rabblar mitt personnummer. Sen minns jag att läkaren frågade om jag ville själv följa med in i behandlingsrummet. Men att jag då sa att hela familjen kunde följa med, det var dags för dem att få veta.
Min bror hade funnit mig under ett bord, nerspydd av rödvin. Ångestattack var ett faktum och paniken hade spridit sig i hela min kropp. Mor och Far befann sig i närheten och kunde komma och följa med till sjukhuset. Till psykiatriska akutmottagningen. Jag hade rejält hög promille i blodet, hur det kom sig vet jag fortfarande inte. Där på Näl kom allt fram, hur dåligt jag mått och mådde. Hur 10år varit ett skådespeleri. Där och då skedde det som absolut inte fick hände, min familj fick veta hur "dålig och svag" deras dotter/syster var. Min största rädsla under alla år har varit att visa hur dåligt jag mått.
När jag vaknade dagen efter infann sig en tomhet inom mig. En rädsla för att möta deras reaktion. Mamma kom in i sovrummet och det första jag frågade var "var är mina kläder". De hade mamma tvättat. Samtidigt som jag var helt matt efter natten på Näl, var det en lättnad. De visste. Pappa och jag tog en promenad. Han var tyst fram tills han frågade varför jag inte berättat något. Mitt svar var för att skydda dem. Sen frågade pappa hur han skulle kunna lita på mina svar kring mitt mående då jag under många år ljugit. Där och då lovade jag att aldrig mer ljuga. Sen den dagen har jag varit öppen med mina känslor. Mitt mående. Min största rädsla att berätta visade sig vara obefogad. Det var det bästa som kunde ha hänt.
Att inte vara själv med sina tankar, sitt mående. Att kunna säga ´det är inte bra´ utan att behöva ljuga och skylla på olika ting var det bästa som kunnat hända. I och med att det var det värsta som skulle kunna hända blev så bra är jag idag inte längre rädd för att vara öppen med min historia. Med min resa. Med min psykiska ohälsa. Tyvärr fick sig min kärlek till rödvin sig en törn denna dag, men jag jobbar på det. En dag ska jag ha besegrat mina inre demoner och övervunnit smaklökarna som fått mig att rata det röda guldet.