Att vandra genom livet med döden sittande på högra axeln. På vänster axel sitter vettet och visheten. Det är min vardag just nu.
Sedan en tid tillbaka har tillvaron blivit tyngre och meningen med livet lyst totalt med sin frånvaro. Alla i min omgivning tycks själva hitta förklaringar till varför jag "inte är mig själv". Men otroligt sällan får jag frågan hur jag egentligen mår. När jag säger att jag vill skita i julen för att jag inte orkar, så övertalas jag till att man ska tycka att julen allt är bra mysig. Varför jag inte orkar, det är inte relevant.
Nyår har alltid varit en trigger, sen flera år är midsommar även det en trigger och de sista två påskarna har även de varit jobbiga.
Så när en högtid så som julen, vilken jag alltid älskat, triggar igång ångestattacker flera ggr per dag så är det inte mysigt. När jag inte kan vara på mitt barndomsrum utan att hjärtat rusar och tårar sprutar så är det svårt att få någon sömn. När jag bara klarar någon timme av socialisering i mitt barndomshem innan kroppen är totalt i förfall av alla minnen och tankar väggarna bär med sig. Då är det svårt att se varken Jesus födelse eller den där röda snubben som något mysigt och vackert.
2019 har varit tufft men jag tror inte att det som lett till detta. Att i princip alla högtider är ångestfyllda beror troligt på något djupare än så, frågan är bara vad. Min gissning handlar om trygghet, bekräftelse och kärlek, eller snarare min oförmågan att känna det.
I morgon är sista juldagen för i år och sen är det en knapp vecka till nyår och sen slipper jag skiten på nästan ett år. Då kanske vettet och visheten kan breda ut sig även mot höger axel. De kanske till och med kan kidnappa döden och gömma den på ett bra ställe så den aldrig hittar tillbaka.
DET vore årets bästa julklapp.
Ta hand om varandra!
Sedan en tid tillbaka har tillvaron blivit tyngre och meningen med livet lyst totalt med sin frånvaro. Alla i min omgivning tycks själva hitta förklaringar till varför jag "inte är mig själv". Men otroligt sällan får jag frågan hur jag egentligen mår. När jag säger att jag vill skita i julen för att jag inte orkar, så övertalas jag till att man ska tycka att julen allt är bra mysig. Varför jag inte orkar, det är inte relevant.
Nyår har alltid varit en trigger, sen flera år är midsommar även det en trigger och de sista två påskarna har även de varit jobbiga.
Så när en högtid så som julen, vilken jag alltid älskat, triggar igång ångestattacker flera ggr per dag så är det inte mysigt. När jag inte kan vara på mitt barndomsrum utan att hjärtat rusar och tårar sprutar så är det svårt att få någon sömn. När jag bara klarar någon timme av socialisering i mitt barndomshem innan kroppen är totalt i förfall av alla minnen och tankar väggarna bär med sig. Då är det svårt att se varken Jesus födelse eller den där röda snubben som något mysigt och vackert.
2019 har varit tufft men jag tror inte att det som lett till detta. Att i princip alla högtider är ångestfyllda beror troligt på något djupare än så, frågan är bara vad. Min gissning handlar om trygghet, bekräftelse och kärlek, eller snarare min oförmågan att känna det.
I morgon är sista juldagen för i år och sen är det en knapp vecka till nyår och sen slipper jag skiten på nästan ett år. Då kanske vettet och visheten kan breda ut sig även mot höger axel. De kanske till och med kan kidnappa döden och gömma den på ett bra ställe så den aldrig hittar tillbaka.
DET vore årets bästa julklapp.
Ta hand om varandra!