Nytt år och Nya möjligheter heter det. Eller det är det man säger i alla fall. Men det är i alla fall inte det jag känner inom mig.
Igår var kvällen jag bävar för under 364 dagar. Nyårsfirande är inte min grej, kommer aldrig vara kommer aldrig att bli. Just själva ordet har nog blivit så laddat i mitt inre att det inte spelar någon roll om jag om 40år sitter i en soffa med min familj och skålar i hallonsaft eller om jag dukar upp för en femrättersmiddag med goda vänner. Nyår för mig är förknippat med ångest. Kärlekens kväll. Ångestens kväll.
2018 kan jag ändå blicka tillbaka mot och vara stolt, nöjd och tillfreds med. Så klart har allt inte varit en dans på rosor. Att få varit riktgt kär är årets höjdpunkt. Att det tyvärr inte höll i längden tycker jag fortfarande är riktigt tråkigt. Känslor säger inte tack och adjö på en gång även fast det var mitt beslut. Att på riktigt kasta sig in i ekorrhjulet som kallas livet, och då syftar jag på jobb. jobb. jobb. Att få bo i min egna lägenhet, mitt palats. Göra det till mitt, bara mitt. Jag har gjort mycket under året som jag är stolt över, som jag är glad över och ett par saker jag ångrar. Men ingen minns en fegis.
Jag avslutade året med fina vänner över en god middag. Jag la upp en bild på socialamedier vid 22.30-tiden på en leende Frida. Jag var lugn, glad och uppriktigt stolt över vilka framsteg jag gjort med mig själv under året som gått. När klockan närmade sig tolv kröp ångesten sig på. Vi gick upp mot stan, till slottet för att som resten av Örebro få "njuta" av ett fyrverkeriskådespeleri. Jag satte nu med flit njuta inom citattecken för att det är det värsta jag vet. Höga plötsliga ljud, folkmassa och minimala flyktvägar. Jag klarade mig igenom det annordnade fyrverkeriet men när folk började skjuta fritt. Då rann bägaren över. Det svartnade för ögonen och panikångestattacken var ett faktum. Nästa gång jag minns är att jag står och hyperventilerar utanför ett gym på norr och min vän stryker mig lugnande på skuldran. Jag tog mig hem till min vän. Helt död och kroppen krampade. Hjärtat rusade, andingen var ytlig och jag kan med facit i hand berätta att kroppen idag, dagen efter, är ett stort träningsvärk. Vi skålade in 2019 och jag hetsåt allt som fanns inom räckhåll. Jag kom hem till mitt palats på något vänster. Spyr upp allt som jag proppat i mig. Känner mig dålig. Värdelös. När jag ser tillbaka på tiden efter 12-slaget är allt dimmigt.
Somnar, vaknar till några gånger. Men nästa gång jag vaknar på riktigt är klockan 16.04. Kroppen är helt slut.
Somnar, vaknar till några gånger. Men nästa gång jag vaknar på riktigt är klockan 16.04. Kroppen är helt slut.
En panikångestattack i denna grad minns jag inte när jag senst fick. En sak kan jag ändå säga, det ska mycket till för att det inte kommer att bli bättre under året som kommer.
Tack alla ni som fanns vid min sida igår och alla andra dagar.
Tack för att ni gör mig till den jag är.
I morgon fortsätter livet och det känns himla bra att det är hela 364 dagar kvar till nästa nyår.