Jag förstår inte varför det ska vara så tabubelagt. Jag förstår inte riktigt varför det tar emot att skriva detta inlägg. Att öppna upp mig ytterliggare. Så här i efterhand har mitt förhållande till mat aldrig riktigt varit ömsesidigt eller hur man ska förklara det. Det har varit lite allt eller inget. Som det varit med mycket i mitt liv. Jag ger allt, annars är det inget att ha.
Jag tror att min relation med mat sedan mellanstadiet har varit förvriden. Det har pendlat mellan svält och överätning. Kontroll, brist av kontroll, mani och känslan av att vara i trans. När folk funnits omkring mig har det varit lättare att lägga band på känslorna. Att behålla kontrollen, att vara strikt för att sedan kapitulera i ensamhet. Planer, kontroll, mål och struktur har varit stommen i mitt liv för att inte allt ska rasa. Rasa konstant. Rasa totalt. I ensamheten har kontrollen släppt, då har det inte funnits något stopp. Det har rasat.
Jag har inte sett något fel i det. Jag har tänkt att det är så ett liv ser ut. Jag har väl förstått med åren att det inte är 100%igt, men "det är väl så för alla", mitt beteende är inte sjukt. Jag intalade mig gång på gång att sjuk i en ätstörning är man bara om man är pinnsmal och undernärd. Jag var ju tjock, åt dagligen och var absolut inte undernärd. Att jag sedan kompenserade med träning och att kräkas la jag inte så mycket vikt vid. Jag sysslade med lögner för att kunna hålla nere mängden mat jag åt under dagarna då klasskompisar eller kollegor närvarade. Allt för att inte sanningen skulle lysa igenom.
I perioder har vågen varit min bästa vän. I perioder så har den varit min avsky. Jag har fokuserat på minsta gram. När jag för fem år sedan körde en träning/kost (livsstilsförändring) under tre månader (gick ned 15kg) fick jag otroligt många positiva kommentarer från min omgivning om att jag blivit så snygg, så smal. Smal = snygg.. När de månaderna var över försökte jag bibehålla kontrollen men livet som student ville annat. Jag blev ful igen.
Det är först nu efter jag fått min bulimidiagnos och kommit in på ätstörningsenheten vid USÖ som jag faktiskt inser hur jag skadat min kropp under alla år. Jag har fått information som jag hört förut men inte tagit till mig. Jag kommer verkligen få jobba för att äta all denna mat som man kontrollerat ska äta. Men i höst kommer arbetet ske på riktigt, veckliga träffar i KBT-gruppen. Hårt arbete från min egen sida. Men nu är det dags för mig och maten att tillåta varandra.
Äntligen har jag fått hjälp att förstå att vem som helst kan drabbas av en ätstörning. Jag är glad att Bulemia Neurosa har kommit till min insikt. Jag är otroligt stgolt över mig själv som efter alla dessa år faktiskt lämnade "den fina och duktiga Frida" och sökte hjälp. Jag vet även nu att jag absolut inte är ensam i detta. Att vara ätstörd är så mycket mer än att inte äta eller att överäta någon gång i bland. Det handlar om att tappa kontrollen. Att tappa kontrollen över vad som är det rätta och det bästa för kroppen och dess behov.