Att ångesten kommit tillbaka och lagt sig som ett tryck över bröstet sedan ett par veckor är inte välkommet. Att jag somnar av psykisk utmattning har blivit mer regel än undantag. Men idag fick äntligen tårarna tränga igenom - alltid något.
Det sägs att man ska vara frisk för att vara sjuk. Och det stämmer sjuttsingen. Jag må vara bestämd, inte allt för psyksikt påverkad (än) och dessutom ha ganska många fötter inom vården. Men det räcker inte. Det räcker inte. Ändå ska det vara så jäkla svårt. De två som gör mitt liv förjävligt just nu är försäkringskassan och HR inom regionen - min arbetsgivare.
Jag trodde verkligen inte att försäkringskassan kunde vara så fyrkantig, men det är dem. Att deras riktlinjer innebar att de ansåg jag skulle gå tillbaka 100% en månad efter operationen är bara orimligt. Men tyvärr så är deras riktlinjer sådana. Att de sedan i juli skickat preliminära avslag på avslag gällande sjukpenning - som jag sedan fått ändå för att det tagit för lång tid att besluta gällande ett avslaget på riktigt. Och sen blev det ny månad och samma visa gällande hot om avslag igen. För två veckor sedan fick jag mitt definitiva datum, 3dje december blir jag utförsäkrad om ortopeden efter uppföljningsbesöket anser att rehabplanen mitt arbete gjort kommer fungera. Samt skriver ett så utförligt läkarintyg att det inte finns något kryphål för försäkringskassans fyrkantighet att smita ut genom. Då började jakten på ortopeden som vid operation lovat uppföljning efter 6 veckor men som sedan dess lyst med sin frånvaro. Igår, en vecka innan utförsäkring lämnade jag in mina papper till opperatören som förhoppningsvis skriver intyg och godkänner rehabplanen för återgång i arbetet, vilket han lovat, innan denna vecka är slut. hoppas!
I samband med min operation blev jag också muntligen förlängd på min arbetsplats efter nyår. Alltså för 8 veckor sedan. Sedan kom sparkrav för regionen så HR vägrar anställa mig. Även fast min arbetsplats vill ha mig så vägrar dem. Mina kollegor kommer gå över 1st 100%ig tjänst back från årsskiftet men det skiter dem i. Det finns nämligen dem fysioterapeuter som är LAS-ade inom regionen och de har förtur på alla vikariat osv. även fast de inte arbetar lika många procent som jag kommer kunna efter nyår. Att jag dessutom blir LAS-ad 1:a februari gör det inte alls mer irriterande. Men min chef säger att det ordnar sig, men vågar inte hoppas.
Så att konstant gå runt med en oro gällande att jag kanske sitter utan jobb/inkomst om en månad och är utkasstad från försäkringskassan om en vecka gör tillvaron rätt bajs. Slå där på att jobba - och försöka prestera någonting annat än gäspningar. Återupptag av ätstörningsbehandlingen som avstannades under operationen och sen på något vis orka se mig själv i spegeln. Ångesten ryker ur öronen, ensamheten kväver mig och tårarna fortsätter rinna. Ibland behöver tankar och känslor bli ord.