11 april var sista dagen jag var på jobbet. 160 dagar.
Jag vill bara skrika rakt ut. Vill bara ta en promenad. Vill vara jag. Att ha ont kan jag leva med men när det gör så att jag blir totalt hindrad i mitt liv vissa dagar. Att jag får sota för ting jag gör genom att vara helt död dagen efter. DÅ blir jag arg. Ledsen. Besviken. Orolig.
Om en vecka väntar operationen jag väntat på så länge. Jag är rädd. Vet egentligen inte vad jag är rädd för, eller det vet jag egentligen visste, men det är så obefogat. Ortopeden kan sin grej, han är king på ryggar och denna typ av operation. Sjuksköterskorna är snälla och goa, undersköterskorna gör allt för att min vistelse ska bli så bra som möjligt på sjukhuset. Men ändå så gnager det lite inom mig. Sist jag sov på sjukhuset berodde det på en whiplashskada, eller var det blindtarmen kanske och det gick så bra. Hur det än gick sist så ogillar jag miljöerna, vitt, sterilt, dofterna, slangarna och alla andra patienter. Sjuka, dåliga, skadade människor överallt. Ledsna anhöriga. Tårar, hemska besked. Glada besked. Jag är på riktigt rädd för sjukhuset.
Förhoppningsvis blir det bara en natt på USÖ och sen vet jag inte. Jag vet ingenting gällande mitt liv efter den 25 september. Kommer jag kunna bo hemma? Kommer jag kunna klä på mig själv? Kommer jag kunna sitta? osv. Jag hoppas få svar på en del frågetecken i morgon när jag ska till sjukhuset på besök. Galet, det är verkligen på riktigt. Från och med nästa onsdag kommer jag för evigt ha ett en decimeter stort ärr på ryggen. Detta kommer alltid vara en del av mig.