Dagen "D" är här. Jag har alltid sagt "oskuren är bäst" men i detta fall så är det inte så. Utförs inte operationen kommer min neurologiskakontakt med vänster ben bara bli sämre. Det sjuka är att jag inte alls är nervös. Frågan är om det är för surrealistiskt för att vara sant. Eller om rädslan över slangar och blod tar över så nervositeten inför själva knivdelen inte får utrymme att kännas.
Jag var 12år. December. Vi hade skidträning och jag gör ett upphopp. Veckan efter skulle jag på skidoläger i Grönklitt och mamma fick massera mig inför varje pass för smärtan i ryggen och höger skinka var så stark. Efter några dagar i Grönklitt åkte vi till Idre Fjäll för tävlingar men dagen innan skulle pappa och jag ta en långtur klassiskt och "skaka ur kroppen". Vi gav oss ut på burusjöspåret, tror i skrivande stund att det är 15km. Hälften var nedför och jag stakade, kände av ryggen och att det inte var okej. När vi vände och skulle tillbaka small det till och jag tappade kontakten med höger ben. Pappa trodde jag skojade och att det mer handlade om att jag var trött. Men jag skojade inte. Smärtan var brutal. Resten av den helgen spenderades i sängen. Tävlingarna var bara att glömma. Jag träffade en kiropraktor där uppe som knäckte mig lite men trodde det mot alla odds handlade om diskarna i ryggen. Blev uppmanad att kontakta en sjukgymnast när jag kom hem. Sagt och gjort.
Alla jag träffade då var så överraskade över mina symtom. Hur kunde jag vara så ung och ha detta? Inte kunde det vara diskarna. Det tog 4månader att få diagnos diskbråck med åldersförändringar.
Sedan dess har ryggen krånglat till och från. Har skylt det på dåligt tränad. Att sola på mage har inte varit min starka sida och ex. när jag åkte alpint i vintras gjorde varje högersväng ont. Jag bet ihop. Och så den 31/3, tidig morgon, när jag kom hem från en födelsedagsfest och hämtar tvätt i tvättstugan smäller det till. Jag tar mig precis upp i lägenheten. Åter igen biter jag ihop. Efter två veckor ger ryggen upp totalt och den 11 april 2019 får mamma hämta mig från jobbet, för andra gången på en vecka, och sedan dess har ryggen varit skräp.
Återigen är alla som sett mina symtom förvånade. Inte kan jag vara så ung. Personer inom vården som sett mina röntgenutlåtande har blivit chockade när de sett min ålder. Det kan inte stämma? När jag var 12 jämförde de ryggen med en 70årings. Så jag vill inte veta vilken ålder jag är uppe i nu då åldersförändringarna fortsatt och benpålagringar är än mer faktum. Diskbråcken som kommit och gått lite under halvåret är bara det lilla problemet.
Jag vill inte ha för höga förhoppningar. Men sämre kan det inte bli. Jag vill inte ta ut segern i förskott och utgå från att det blir en operation söndag, det kan alltid komma saker i mellan. Akuta ärenden, ortopeden är sjuk etc.
Men om en timme så plockar bror upp mig och kör mig till ortopeden. Och jag är redo. Redo att efter 13år få en uppstädad rygg och förhoppningsvis inte behöva ha symtom på många många år. Och ja, ni undrar kanske hur jag har fått detta - då jag nu är så ung. Jag gör som läkarna alltid säger "skyll på mamma och pappa". Det är alltså till största sannolikhet genetiskt. För att citera bror när jag frågade honom om han har ont i ryggen blev svaret lite skämtsamt "nej, inte alls. Jag var ju först så jag tog ju de bästa generna". Så skulle jag också gjort om jag var storasyster!
Nu kör vi!