Hade jag haft en spegel framför mig i går, när jag på ätstörningsbehandlingen fick som läxa att äta 2.5dl yoghurt med vanlig fetthalt toppat med müsli och bär + 1-2 mackor med pålägg och detta klockan 8.00, hade jag mötts av två stycken ögon fyllda av rädsla. Hjärtat dunkade snabbt och pulsen skenade iväg. Detta är alltså en normal fullvärdig frukost.
Jag har ändå varit nöjd med frukosten jag tidigare åt, lite drygt 1dl lättyoghurt med frukt och müsli. Sedan jag blev sjukskriven och började med massa mediciner som tröttar ut även den starkaste Frida så försvann frukosten och endast ett mål mat per dag intas nu mer. Denna situation har inte underlättat min situation i ätstörningen. Det är alltid lättare att äta i sällskap med andra. Dels för att inte kunna kompensera men också för att jag får en riktlinje om vad som är "normalt". Jag ogillar ordet normalt så enormt. Fullvärdig är ett bättre ord, det beskriver vad det faktiskt handlar om. Ett mål som innehåller allt som jag behöver, i detta fall, för att starta dagen.
I morse ringde klockan 07.55. Jag var redo att ta mig ann uppgiften. Måttade upp 2.5dl yoghurt. Insåg snabbt att mina frukostskålar är för små. Fick byta för att kunna tillsätta müsli och bär. Bredde två mackor och började inse att denna måltid var galen. Skulle jag få i mig detta? Är detta vad man bör äta varje morgon? Tugga för tugga tog jag mig igenom frukosten. Illamåendet kröp högre och högre inom mig. Halva kvar. Ska jag bli frisk är det bara att äta tänkte jag. Jag åt. 30 minuter tog det för mig att äta upp yoghurten och ena mackan. Jag klarade inte den andra. Illamåendet var nu högre än mina öron.
Ville bara spy.
Kompensationer är det som spär på ätstöriningen så det var bara att "gilla läget" och gå tillbaka till sängen för att sova. Jag har försökt att äta lite under dagen, men det har inte gått. Illamåendet finns så högt upp att även vatten är svårt att få ned. Men jag klarade det!! Jag åt hela den bestämda portionen (det var faktiskt 1-2 mackor)! Lite stolt är jag faktiskt, världen rasade inte och jag kan skriva detta inlägg. Det kommer inte vara lätt att gå emot demonerna som styr ätstörningen. Det kommer vara en enorm resa och en tung höst. NU är i alla fall första steget mot en frisk och sund relation till mat taget.
Heja mig!
Heja mig!