När jag lämnade mitt barndomshem efter släktmiddag den 1 januari kändes det som att jag var 15kg lättare. Det är svårt att förklara känslan, men efter ett fantastiskt nyårsfirande och en natt ute i det fria kunde jag åter känna hopp. Hopp om livet. Hopp om mig själv.
Att jag faktiskt följde mitt hjärta och firade nyår på det sätt som JAG ville. Att jag satte mig själv i första rummet - för nästan första gången gjorde mig mer än stolt. Jag har heller inte upplevt att ett nyår har betytt så mycket rent psykologiskt. Att nitton blev tjugo är i sig inte mycket till världen. För mig blev det en riktig nystart. 2019 var inte mitt år punkt slut. Äntligen var det över. Äntligen kunde jag dra ett sträck över det som varit. Fokusera på framtiden och kämpa vidare.
Jag åkte till Stockholm och hängde med vänner och deras pojkvänner över trettondagshelgen. De klängde och mös - jag som mått otroligt dåligt över att vara "tredje hjulet" blev inte påverkad alls. Det brydde mig inte ett skvatt negativt. Snarare blev jag glad i hjärtat för mina vänners skull.
Relationen till mat och till min kropp har också totalt vänts upp och ned. Från att känna mig tjock och hetsätit med kompensation. Till att idag inte känna ens ett litet behov av hetsätning/svält/kompensation och snarare vara stolt över vad min kropp klarar av och vad den har gått igenom. Vikten är jag fortfarande varken stolt eller nöjd med, men det är "bara" en siffra. Efter förutsättningarna min kropp haft sista året så är den siffran vad den är. Som min behandlare på ätstörningsemheten sa: "När du får ordning på dina kostrutiner kommer vikten att stabilisera sig och återgå till vad den var, men det handlar om på långsikt."
I nuläget är jag så glad att jag kan röra på mig. Ta promenader. Böja mig ned. Städa. Följa med på jakt. Helt enkelt göra allt som jag fått lägga åt sidan under förra året. I morgon väntar en lång vandring med min far, tänk vad min kropp klarar av efter allt den gått igenom! Jag ska fortsätta att rida på denna känsla. Känslan om hopp. Känslan av att faktiskt tycka om mig själv - hur mycket det än tar emot att erkänna.
Att jag faktiskt följde mitt hjärta och firade nyår på det sätt som JAG ville. Att jag satte mig själv i första rummet - för nästan första gången gjorde mig mer än stolt. Jag har heller inte upplevt att ett nyår har betytt så mycket rent psykologiskt. Att nitton blev tjugo är i sig inte mycket till världen. För mig blev det en riktig nystart. 2019 var inte mitt år punkt slut. Äntligen var det över. Äntligen kunde jag dra ett sträck över det som varit. Fokusera på framtiden och kämpa vidare.
Jag åkte till Stockholm och hängde med vänner och deras pojkvänner över trettondagshelgen. De klängde och mös - jag som mått otroligt dåligt över att vara "tredje hjulet" blev inte påverkad alls. Det brydde mig inte ett skvatt negativt. Snarare blev jag glad i hjärtat för mina vänners skull.
Relationen till mat och till min kropp har också totalt vänts upp och ned. Från att känna mig tjock och hetsätit med kompensation. Till att idag inte känna ens ett litet behov av hetsätning/svält/kompensation och snarare vara stolt över vad min kropp klarar av och vad den har gått igenom. Vikten är jag fortfarande varken stolt eller nöjd med, men det är "bara" en siffra. Efter förutsättningarna min kropp haft sista året så är den siffran vad den är. Som min behandlare på ätstörningsemheten sa: "När du får ordning på dina kostrutiner kommer vikten att stabilisera sig och återgå till vad den var, men det handlar om på långsikt."
I nuläget är jag så glad att jag kan röra på mig. Ta promenader. Böja mig ned. Städa. Följa med på jakt. Helt enkelt göra allt som jag fått lägga åt sidan under förra året. I morgon väntar en lång vandring med min far, tänk vad min kropp klarar av efter allt den gått igenom! Jag ska fortsätta att rida på denna känsla. Känslan om hopp. Känslan av att faktiskt tycka om mig själv - hur mycket det än tar emot att erkänna.