Ja, å så var det, det där gällande ryggen och sjukskrivningen också. När jag sist nämnde det hade jag varit hemma en månad. Nu har det snart gått tre. Jag är fortfarande hemma och sjukskriven på 100%, beroende av kryckor vid förflyttningar. Har varit på röntgen och fått diskbråck och spinal stenos diagnostiserat.
Jag mår trots allt relativt bra i situationen ändå. Vissa dagar funderar jag på varför jag lever. Är livrädd för framtiden och hur ryggen kommer vara om 20år. Kommer jag ens kunna vara gravid i framtiden, kommer ryggen klara det. Men jag försöker ta situationen med ro. Är inne på arbetsförmedlingen och kikar jobbmöjligheter för en kropp som inte klarar primärvårdsarbetet. Ställer mig i gratis bostadsköer runt om i Sverige för att inte stänga några dörrar. MEN det är bara vissa dagar jag är i det skicket. De flesta dagar är jag lugn och säker på att det en dag kommer bli bra, på ett eller annat vis. Krävs det operation så krävs det. Krävs det rehab i år så är jag beredd på det. Jag har vänner och familj som tar mig på utflykter, städar och handlar åt mig. Jag känner mig ändå levande, känner mig glad. I alla fall fem av sju dagar i veckan.
Det som absolut är det mest negativa i denna situation är att rutinerna blir lidande. Jag är i behov av att sova mer vilket gör att jag missar måltider och detta spär på min ätstörning. Jag kan heller inte kompensera för intaget av mat genom träning eller att spy (då jag inte kan böja ryggen..) Så då har det blivit så att omedvetet så har måltiderna och mängden mat dragits ned. Rutiner följs bättre när jag umgås med vänner eller har andra ting planerade. Så jag gör mitt bästa för att hålla mig sysselsatt på en rimlig nivå.
Det jag är absolut säker på är att 2019 inte är mitt år.